Ja då var det dags för årets första läkarbesök i Lund. Jag kan inte i räkna hur många det har varit igenom åren. Dagen D då vi fick beskedet en varm vårdag i april 2009, då jag blev uppringd på mitt arbete en fredag eftermiddag och fick beskedet att vi var tvungna att komma ner omedelbart och då förstod jag att det var något allvarligt men inte vad?
Jag satt i vårsolen innan och väntade på Zebs pappa för att vi tillsammans skulle åka ner till Lund tillsammans med Zeb. Jag kommer ihåg rummet vi var i, var jag satt och hur jobbigt det var att ta emot detta tragiska och jobbiga besked.
Din son har en tumör, cancer. Ni kommer att läggas in på måndag och vi måste akut operera, tumören är stor som en clementin och sitter på höger sida om tinningen. Läkaren tittar och visar bilder, går igenom hans symptom, går ut igen och talar med en annan läkare och kommer tillbaka igen för att än en gång sänka oss i avgrunden.
Det kom ett nytt besked, att Zeb har en annan tumör, en annan sort som sitter på ögonnerven. Tyvärr sitter den illa till och den kommer dom inte att operera för risk att han kommer att förlora synen men dom ska ta en biopsi på den. Detta var lika tungt och ledsamt och jag trodde jag skulle dö av smärta och sorg. Det var absolut det värsta ögonblicket i hela mitt liv.
Detta var bara för mycket att ta in en fredag eftermiddag och sedan åka hem med detta besked över helgen var fruktansvärt. Vi visste inte något om barncancer och hur utgångsläget var.
Nu tillbaka till Lund, efter sju år och fem år utan någon som helst utveckling av nya eller befintliga tumörer. Detta är positivt i sig, men man brukar räkna att efter fem år utan en tillväxt så blir man friskförklarad.
När jag ställde den frågan, jag vet inte varför? Men det var inget som dom kunde garantera och det kan jag räkna ut själv. Dom kommer kalla Zeb till Magnetröntgen en gång/år till han blir 18 år och det är jag ytterst tacksam för. Nästa läkarkonferens är redan bokad till år 2021. Hellre det än att de hade friskförklarat honom och skickat hem oss utan kontroller.
För oss är Zeb så frisk han bara kan bli. Han är stark och pigg. Men han har sina svårigheter, en funktionsnedsättning som han kommer att få leva med resten av sitt liv. Zeb undrade själv, hur länge han skulle äta medicin mot sin epilepsi? Ja man kan börja med att sänka dosen och göra nya kontroller innan den tas bort helt.
Ja så ser livet ut för tillfället!
2 kommentarer
Comments feed for this article
juli 8, 2016 den 22:05
Magnus
Hej!
Här kommer en hälsning från en helt vanlig tvåbarnsfar i Halmstad med son på sex år och dotter på fyra. Hittade din blogg via artikeln om Zeb på AlltidFullsatt. Jag har nu plöjt dina inlägg från 2009-2010. Vill bara skriva att din berättelse verkligen berör, och att jag är oerhört imponerad av er som gått/går igenom detta! Man inser verkligen vilket helvete ni gått igenom, och att det viktigaste i livet är familjen och att vara frisk!
Hälsa Zeb att han är superstark! Mvh / Magnus
juli 16, 2016 den 21:10
Mia Persson
Tack Magnus
Har ni själv blivit drabbade? Jag hoppas att jag finner glädje och hopp att dela av mig om mina/våra erfarenheter av livet. Från början var det för min egen del som form av dagbok eller kanal till att uppdatera familj och vänner innan facebook var så utbrett.
Livet är inte lätt utan fantastisk, vad vi vill att det ska vara helt enkelt. Men ibland kan det kännas skit och det har jag nog också uttryckt ibland, men för att komma vidare så måste vi blicka framåt och göra vårt bästa för att livet ska bli så bra som möjligt!
Mvh
Mia