Det har varit ett långt uppehåll från rehabiliteringen känns det som, tror att det var i höstas någon gång eller kanske sensommaren som han var där senast. Men nu hopar sig allt. Igår var han ju på MAS och nu undrar Karin hur det gått för honom sedan sist?
Hon tittade lite på hans nattskena att han inte vuxit ifrån den och justerade med lite mjukare material runt kanterna och sedan tittade hon på vilka ställen han hade fått botox på.
Hon checkade av hans aktiviteter, om det fortfarande var aktuellt med simning, ridning och FMT och simningen börjar på fredag och ridningen hoppar han över. Han har ju sin fotboll också två gånger i veckan. FMT var han inte så villig att fortsätta på, men vi sa att han skulle ge det en chans till. Det är mycket bra träning för honom och det tar inte så lång tid.
Därefter var det en del övningar i gympasalen och det var länge sedan han var där sist. Han trodde inte att salen var så liten, men Karin sa att det är nog du som växt och blivit stor och så är det mycket riktigt.
Lite olika övningar med boll, rörlighet och att skruva saker, att klättra på ribbstol och mycket mer, men han gör det bra, fast det enda han ville var att spela fotboll. Det skulle han göra ikväll så nu behövde han hem och vila tills dess.
4 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
januari 19, 2012 den 10:01
martina76
Hej! Vilken fin bloggsida och vilken fin kille ni har! Har inte läst allt, men vi verkar ha en del gemensamt även om det är mycket som skiljer. Jag har en snart 8-årig kille som opererats två gånger för hjärntumör. Han har en lågmalign tumör, juvenilt astrocytom. Det har nu varit tal om en tredje, men till vår lättnad slipper vi gå igenom det eländet igen nu. Det blir i stället strålknivskirurgi i Stockholm. Jag undrar om ni kunnat se några biverkningar av den behandlingen? Verkade han bli tröttare efteråt? Mvh Martina
januari 19, 2012 den 20:58
Mia Persson
Tack Martina! Ja jag är glad för våra killar, båda två. Zebs sjukdom har förändrat vårt liv på många sätt, men vi försöker se posivit på tillvaron och tar en dag i taget.
Din kille har han varit sjuk länge? Hur är det med honom och er? Vart bor ni? Har ni någon blogg?
När det gäller Strålknivskirurgin så gick detta jättebra, han hade ont efteråt i några dagar, men han fick smärtstillande, men dock inte att jämföra med de operationer han har gjort tidigare. Han var lite trött ett par dagar, men jag kan inte se att han fått några biverkningar efter just detta. svårt att veta vad de skulle bero på. Men efter 6-9 månader efter behandlingen kan symptomen uppstå. Vi ska på MR näst då ni får följa oss då
Lycka till med grabben!
Hälsningar
Mia
januari 20, 2012 den 10:08
martina76
Genom att läsa er blogg förstår man att ni trots motgångar tar vara på livet, en dag i taget, njuter av båda era fina killar och det är härligt. Man har ju fått lite perspektiv på tillvaron… Jag och min man har också två pojkar, en storebror till Måns också. Måns blev sjuk hösten 2010. Han drabbades hårdast av sin första operation med sväljningssvårigheter, balanssvårigheter främst. Men det har gått tillbaka nu. Han är idag en pigg och glad kille (nu när vi kunnat trappa ner kortisondosen -tufft över jul o nyårshelgerna m biverkningar). Just kunnat börja vara med i skolan fullt ut efter andra operationen som han gjorde nov 2011.
Vi har ingen blogg, bor i västra Blekinge – Jämshög. Skönt att höra att Zeb inte fått några uppenbara biverkningar efter strålknivskirurgin. Jag håller tummarna för att det ska gå vägen med er väntande MR. Den där väntan…
Varma hälsningar Martina
januari 22, 2012 den 10:40
Mia Persson
Tack!
Först var bloggen till att förmedla till vänner och anhöriga hur det gått för Zeb efter hans första operation då orkade jag inte hålla kontakt med folk för jag var så ledsen. Eftersom vi låg fem dygn på NIVA så var man inte uppkopplad med moilen direkt och jag blev tipsad av en god vän som hjälpte mig med bloggandet, vilket också var nytt för mig. Jag hade svårt för att utläsa en parkeringsbiljett så då var det inte lätt att starta en blogg.
Sen blev bloggen en form av Dagbok och nu skriver jag av mig, men den är samtidigt till för att förmedla till vänner och anhöriga. Sedan har jag hörta tt det hjälper andra som är i samma situation som vi och då känns det givetvis också positivt.
Vi kämpar på, eller hur!
/Mia